Mer Kuala Lumpur

Vaknade, efter cirka 13 timmars sömn, kl. 9.00 och tvingade mig upp på taket för lite frukost. Ganska snart kommer en engelsk kille upp och vi börjar prata. Han frågar om jag vill hänga med honom runt staden, och visst säger jag. Det maste vara bland de bästa beslut jag fattat... I över åtta timmar har vi åkt, och gått, runt staden. Nu måste jag erkänna att jag börjar gilla den till och med!
Har shoppat lite, fått fisk pedikyr och åkt runt stan i deras tåg, typ skytrain. Givande dag som nu slutar med en sju timmars bussfärd mot Perhentian Island. Dags for lite mer o-liv!

Kuala Lumpur

Jag bestämde mig på en gång att jag inte alls gillar denna stad, men efter en långpromenad börjar jag ändra åsikt. Hittade en MEGAmarknad jag vet Matilda skulle bli helt tokig i. Jag vågar inte handla då väskan redan är överfull, och jag har lite andra planer som kommer kräva mer pengar.

Efter att inte ätit nåt sen frukost, beger jag mig ut för att söka mat. Hittar ett sånt där ställe jag ÄLSKAR, litet hak som växer fram kvällstid på trottoaren. Sätter mig ner bredvid fem äldre herrar som sitter och dricker kaffe och snackar skit. Snabbt börjar de prata med mig och fråga en massa. Vi sitter och pratar om allt mellan himmel och jord, de ser till att jag blir ordentligt servad och omhändertagen av personalen, haha!
Intressanta diskusioner om politik och pengar. En av männen är polis, han sätter sig närmre och och pratar i säkert 20 minuter på engelska/malay, jag får kämpa att ens förstå lite. Men förgyllde verkligen min kväll. Nu känns det inte så hemskt ångestfyllt att gå till min lilla fängelsehåla kallat rum.

lite lätt ångest

Sitter på mitt skabbiga hostel i Kuala Lumpur och mår lite dåligt.
Resan hit var kaosartad, flyget till Chennai var försenat vilket ledde till löpning genom terminalen för att hinna med KL flyget. Att fylla i immigrationspapper springande var inte det lättaste jag gjort... När mannen stämplade mitt pass, med informationen att jag nu inte får komma tillbaka in i landet på två månder, ångrade jag mig. Jag vill inte alls lämna Indien. Jag vill stanna, åka till Jaipor resten av semestern. Men då var det försent.

KLs flygplats var en väldigt häftig upplevelse dock, tåg mellan terminalen och bagageutlämning och väldigt modernt. STOR skillnad från Indiens mycket förvirrande terminaler.

Bor pa Backpackers Travelers Inn i Chinatown, och det är skabbigt. Vill faktiskt bara härifrån, just nu är jag bara så sjukt osugen på att vara i detta land. Efter ett samtal med Matilda (hoppas hoppas hoppas) så vill jag åka till Bangkok och möta upp henne där. Stannar några dagar här och ser stan, sen tror jag, jag drar. Vill till ett ställa jag känner till och kan inte njuta av semestern just nu.

klantarsel

Så sitter jag fortfarande kvar i Palolem. Jag var uppe innan tuppen (03.45). Var klar i god tid och satte mig ner för att vänta på min chaufför. Ingen chaufför kom.
Klockan 5.11 kommer han, då har jag ju redan missat mitt tåg. Sen känns det som om det är MITT fel! Varfor kom du inte och väckte oss... Hur skulle jag veta att det låg en man på receptionsgolvet och sov?!
Inte slösa energi på att vara arg, utan nu har jag bokat en flygbiljett istället. Tyvärr får Mumbai vänta tills nästa gång.

Nu kommer nästa utmaning, ska jag skita i att betala för rummet? och taxi till flygplatsen tänker jag inte betala för. Men vad ska lilla jag säga om de insisterar, egentligen kan jag ju inte göra ett skit. Har blivit vän med ägaren, Krishna, och hoppas han visar lite barmhärtighet. Ikväll ska han iallafall bjuda på mat och drinkar...

simskola, gymföreläsning, magstul & sånt

Dagarna har bara flygit fram. Vill egentligen inte lämna detta ställe, men det är nu dags. Imorgon kl. 4.57 går mitt tåg till Mumbai.

I tisdags var sista kvällen med killarna och vi hade som vanligt en mycket givande dag med bad (simskola, eller snarare flyt- & glidövningar), motorcykeltur, strandtennis, massage (Naushad tyckte jag ska satsa på detta). Fixade hans ryggbesvär också med en massa stretch, mäkta imponerad var han när jag lyckades minska ontet. Lite ska jag väl lärt mig efter alla år med ryggont.

Efter en fantastisk tur med motorcykel så körde vi en intensiv tävling i strandtennis. Jag kan inte minnas när jag var så slut som efter en timme med tennis! Träningsvärk i HELA kroppen!

Egentligen tror jag bara leken "Gissa Lizas vikt" var lite sådär kul, resten av tiden bestod bara av skratt eller allvarliga diskussioner. Mycket givande.

Igår förmiddag åkte killarna hem och jag är återigen ensam, men har börjat lära känna både turisterna på plats och de som jobbar, så behöver aldrig vara ensam. Alla frågade mig igår om jag saknade killarna och om jag ville ha lite sällskap. Gulligt.

Ikväll började det störtregna, och jag känner det är rätt tid att åka. Monsunen närmar sig och snart rivs hela Goa ner och ger plats för fiskbåtar.

För övrigt trodde jag, jag skulle slippa magsjuka. Men efter drygt en vecka på plats, så har jag nu drabbats av en lite lindrig form. Det skulle inte vara jobbigt om det inte var så att jag skulle sitta 12 timmar på ett tåg imorgon...

Mumbai nästa!

nya erfarenheter

Nu har jag umgåtts i stort sett varenda minut i 4 dagar med fyra (två) fantastiska personer. De är så vänliga, och har precis lika sjuk humor som jag själv. Under dessa dagar har de lärt mig massor om hur den indiska kulturen fungerar och ser ut. Långa samtal om allt från politiken till mentaliteten till mat och sätt att tänka, har pågått till sena natten.
Nu när jag anses som vän, så blir de sura på mig varje gång jag säger tack, får jag eller ursäkta.
De menar att, är man vänner så tar man bara för sig och vänlighet tas för givet. Det är ganska omtumlande att vänja mig av med mina vanliga artighet. De vägrar låta mig betala för någonting heller, om jag försöker blir de, på riktigt, arga. Så det har jag lärt mig nu (min plånbok tackar ödmjukast!) Jag behöver inte ens beställa nån mat, de beställer en massa och jag bara äter. Naushad verkar störa sig på, fastän jag frågar först, när jag äter med vänster hand. Här är det orent, men att med bröd skopa upp mat med höger hand när jag är vänsterhänt, är mycket svårare än det verkar! Går bättre och bättre för varje gång dock.
Naushads standard kommentar lyder Do like this, be an indian! Detta är ett folk med rak rygg och är otroligt stolt over sitt land.

Gårdagen var en bra dag, men samtidigt lite jobbig. Jag har, som många vet, en förmåga att fastna för människor jag träffar, och det är så sjukt jobbigt att säga hejdå! Framförallt kommer jag sakna Naushad och Asif som jag verkligen kommit nära.
Imorgon lämnar de mig för att fortsätta sina liv i olika delar av landet, och jag blir återigen ensam. Det har varit så skönt med dem här, härligt sällskap och aldrig har jag sett maken till att kunna pruta! Till och med Matilda ligger i lä där... Nu har Naushad varit så vänlig och berätta hur mycket dessa vacka smycken ska kosta , och jag blir mörkrädd! Min plan nu är, att inte köpa något här!

Snart är det dags att förbereda mig på att lämna detta paradis för, inte ett paradis, men mer ett äventyr, nämligen Mumbai! Asif bor där och har gett mig en massa värdefulla tips. Om jag kommer härifrån alltså, det verkar vara lite lätt kaos i flygtrafiken och tågen är fulla, iallafall den klass jag vill åka. Får se hur jag gör, men på något sätt blir det till det bästa, helt säkert.

En kväll att minnas

Igår kände jag mig ganska ensam, och trött på att vara ensam kanske framförallt. Plötsligt kommer det fram en kille på min veranda där jag i lugn och ro läser på om Malaysia. Han säger hej, jag vill bara ge dig det här halsbandet för jag har sett dig på stranden och tycker du är vacker. Bara sådär, ärligt och rakt, såsom jag lärt mig att indier är. Glad över lite trevligt sällskap sitter vi och pratar i någon timme, han heter Naushad, 21ar och driver ett hotel i Jaipur, är här på semester med några vänner, som jag snart får träffa och är lika fantastiskt roliga som Naushad.
Vi satt på favoritstallet, Rock it cafe och snackar halva kvällen tills de tar med mig ut på middag, nu kan jag ärligt säga att indisk mat är bland det godaste jag ätit! Dealen var att de beställde och jag åt det som bjöds. Fantastiskt gott och grymt sällskap.
Promenaden längst med stranden var väldigt trevlig, massa foton och hysteriska skratt på vägen.
Natten avslutades med flera timmars samtal med Naushad på min veranda.

Idag, söndag, blir en solfri dag för mig. Låg i vattnet tidigt i morse med pojkarna i flera timmar tills de skulle göra sig iordning för att åka på bröllop. SHIT VAD JAG HAR BRÄNT MINA ARMAR!!! Måste leta stark stark solskydd!
Sova bort eftermiddagen är det som gäller, efter lite lunch, sen vakna till liv när solen är lite snällare.

Chai

Imorse strosade jag iväg till mitt favvofik en bit från mig, beställer en liten frukost, hoppar kaffet och beställer en chai istället.
Hur ska jag bäst beskriva det, himmelskt är en underdrift. Det godaste teet, eller godaste dryck jag någonsin druckit! Hur ska jag nu kunna dricka det hemma igen med samma njutning som tidigare? Det är vart att komma hit till Indien bara for att dricka te, så enkelt är det.

Appropå ingenting så hörde jag nu att det varit ett vulkanutbrott på Island, så en massa flyg är inställda. Har en drös med engelska tjejer här som ska hem imorgon och börja jobba på måndag... Synd ;)

ännu en lat dag

Idag har jag gjort ännu mindre än igår, låg på min sköna strandstol från 12-tiden till efter 17. Duktig som jag är, och livrädd som jag är för att bränna mig, ligger jag under parasoll hela dagen. Förmodligen därför jag kunde ligga ute så länge.
Något som känns lite jobbigt är försäljarna, trots att det ar lågsäsong och inte alls mycket folk här, är kvinnorna så på att det blir störande. De kommer inte fram och frågar om jag vill ha något, de kommer fram och småpratar en massa, vilket är väldigt trevligt, men det gör det ju ännu svårare att sen säga nej tack. De går inte när du säger nej tack, de fortsätter tills du blir otrevlig. Men det bästa ändå, är att allt de säljer är så sjukt vackert! Vill ha alla smycken och alla saronger de säljer! Idag blev det en ankelkedja och ett par örhangen. Förmodligen kommer det inhandlas mer...
Kollade lite i plånboken och inser snabbt att pengarna börjar ta slut, rupierna alltså, och här finns ingen bankomat. Men saker har bara löst sig för mig, också detta, såklart finns massor av växlingsställen, så nu är jag lite rik igen!
Har kollar upp lite tågbiljetter också, jag är ganska nära en tågstation som tar mig på 12 timmar (???) till Bombay. Det är så stor skillnad mellan flyg och tåg att det är bara dumt att flyga. För under 100 kr kommer jag bekvämt upp tillbaka till Bambay, helt okej. Antingen sover jag en natt där, eller åker direkt till flygplatsen.
Vill stanna här så länge som möjligt.

Palolem

Framme i taxin blir jag såklart direkt påhoppad av en man som vill ge mig ett "billigt" rum. Jag som vet (for en gångs skull) exakt vad jag vill ha, fragar kritiskt vad han erbjuder och ja, precis det jag ville ha. Vi promenerar en bit på stranden tills vi kommer fram till hans lilla komplex. Min bungalow ligger, som alla andra, på stranden och har en underbar veranda och eget badrum, fullt funktionellt. Ca 80kr natten känns faktiskt värt det.

Det som är så bra här är att det inte finns några fina hotelkomplex så de enda som vill bo här är det vackra folket, kallat backpackers.

Detta är en av de finaste stränderna jag sett tror jag, stora palmer, mysiga restauranger och glada manniskor. I min guidebok står det att denna strand är "Indiens mest Thailandska strand"... Stammer nog ganska bra.

Största skillnaden är nog värmen, aldrig nånsin har jag upplevt sådan hetta! Kvällarna är dock skönt svala och det är också då stranden fylls med lite mer liv. Mötte en äldre indisk man som berättade att indiernas sommar semester börjar nu så det är anledningen till flertalet indiska turister. Men till skillnad från exempelvis thailand, sa blir du inte utstirrad har, vilket känns helt fantastiskt skönt!

Med det sagt, fick jag vara med om en konstig upplevelse idag, två indiska killar kom fnissande fram till mig och ville ta kort, jag trodde först de ville jag skulle ta kort pa dem, men de ville ha kort på mig med dem bredvid... Jisses vilket freak jag kande mig som! Strosade ju runt i min strandklanning och försökte inte få värmeslag...

Jag är ganska ensam här, men konstigt nog känner jag mig inte ensam. Inte en enda gång har det känts jobbigt att äta själv eller strosa runt sjalv, det är just nu bara skönt att få vara för mig själv.

Jag har blivit stammis på ett ställe där killen som jobbar brukar sätta sig ner och småprata när det ar lugnt, lugnt är det nästan hela tiden.

Tror jag blir kvar här tills det är dags att lämna landet, har inte bestämt mig om jag orkar med Bombay eller inte, det lilla jag hann se gav mig inte direkt mersmak. Vet inte om jag kan, eller vill, vänja mig vid den lukten. Kan inte säga att det stinker, men det LUKTAR.

För övrigt bor jag granne med en massör och fick mig rejäl omgång igår. Avruvedisk klassisk massage, alltsa en rejal omgång med oljor och krämer. Jag är inte van att få massage av en man och det kändes lite olustigt först när han tog mig bakom alla bungalows till ett litet rum och sen sa "för mig gör det inget om du är naken" Vänligt men bestämt, JAG VILL INTE VARA NAKEN. Han skrattade lite och sa bara "ja, vissa tjejer är blyga, vissa inte". Men jag kan inte förneka att han var bra, full koll pa alla muskler, så när han drog ner mina bikinitrosor (liggandes pa mage) och masserade mina skinkor, var det ändå okej, typ... Tror inte jag tar någon mer massage av honom dock.

Nedan är bilder av min hydda och lite omgivning.

Resa 1

Sa tillslut var det dags. Flygresan till Doha gick ganska smartfritt, lite Avatar och Sherlock Holmes sen vips var jag framme. Tyvärr med en fruktansvärd huvudvärk, det var som alla dagar med huvudvärk i Sverige nu kulminerade till ett härligt migränanfall. Kunde inte ens ta mig ur planet själv... Lite pinsamt men personalen som tog hand om mig var fantastiskt! Migränen minskade lite när det var dags att tillsammans med ett 50-tal indier resa 3 timmar till Bombay. Daremot fick jag fortsätta kämpa mot illamåendet... Kom fram till Bombay 3 på morgonen där jag redan bestämt mig att ta in på ett rum, inte sitta och vänta 10 timmar på nästa flyg, bra plan även såhär i efterhand.


Var uppe ganska tidigt för att hinna se mig om lite, ser snabbt att jag hamnat precis vid ett slumkvarter. Trots att jag inte såg ett enda blekansikte, kändes det inte som om folk stirrade, utan alla mötte mig med ett leende. Ett fantastiskt folk, dessa indier. Ska ta mig tid och skriva mer om dem lite senare.

Väl framme på inrikesterminalen åt jag mitt första mål mat på många många timmar, en slags bulle med en stark bönröra i, god, men mitt illamaende är fortfarande kvar så det tar tiiiiid att äta upp. Mår faktiskt bättre efter en liten stund.
Flygresan ner till Goa tar 50 minuter och jag sov hela vägen, minns varken startade eller landade.

Välkommen till Goa

Tar mig en pre-paid taxi och åker 1,5 timme ner till Palolem, som ligger nästan på den södra gränsen.

en sista vårdag i Stockholm

Gick upp tidigt idag för att ta mig till mäklaren för hjälp med deklarationen, sen stan för lite sista inköp. Sista inköp gick snabbt, så jag tog med en kaffe och satte mig i ett folktomt kungsan för att njuta av solen och en viss Indien guidebok.
Efter läst om ett ställe i södra Goa bestämde jag att flyga ner dit direkt jag kommer fram. Vill inget annat än bara lägga mig på en strand och njuta en vecka innan jag orkar ta tag i storstaden Bombay.
Lunch i solen med Annika och en promenad längs vattnet till Slussen innan hemfärd.
Hade mer tur när jag hoppar av i Högdalen och hittar min mäklare på plats, känner mig dum, att det ska vara så svårt att fylla i en liten summa i en liten ruta.. Men nu är det klart iallafall, blir lyckligt medveten om att det går fint att lämna in allt på biblioteket.
Kändes ypperligt att slänga in alla mina saker i skåpen på jobbet och bomma, nu kan semestern börja på allvar!

Kvällen har spenderats packandes, och jag är sjukt trött på skiten nu! Känner att jag har för mycket med mig, men känner mig lite förvirrad med vad som är bra att ta med sig. Ifall jag drar till USA så vill jag ju ha lite annat än bara ö-livs kläder i ryggsäcken.

Så, med detta sagt, önskar jag alla hemma i Sverige en trevlig sommar och på återseende! (kanske...)
Nästa gång jag skriver här blir det utan åäö!

12h 40min kvar!

hejdå- fest

I fredags var det dags för lite galet vindrickande. Eftersom gott vin är en bristvara i Asien där man verkar föredra öl eller sprit, bägge vilka jag ogillar.
Festen startar med att jag slänger en vinflaska i golvet, självklart med oflit. Andra städar (läs Fredrik) och jag fotograferar.
En mycket trevlig kväll som slutade med en massa dansande och hemfärd alldeles för sent. Låter bilderna tala sitt tydliga språk.

2 dagar kvar!

känslosvall

Rädd, glad, skräckslagen, ångestfylld, lustfylld, spänd, förväntansfull, redo, nervös, fokuserad...
Jag känner mig väldigt redo!

4 dagar kvar!

sista dagen på jobbet

Idag var det inte så jättejobbigt att kravla mig upp ur sängen. Vaknade av ljuset utanför mitt fönster och kom snabbt på att sista arbetsdagen på länge, nu äntligen infunnit sig! Med ett leende på läpparna tar jag mig till jobbet. Men innan fastnade jag på MSN med Mike, som ser fram emot mitt besök i juni. Jag har bestämt mig att om jag bara hittar ett bra pris så flyger jag till USA när jag tröttnat på ensamresandet. Gratis boende och käk till en fattig backpacker, ja det går så bra så =)
Dagen segar sig fram, stora projektet är att städa ur kontoret. Kändes lite kontigt att plocka ner mina foton, kändes konstigt att ha ett rent och städat kontor över huvud taget. Mina kollegor tycker jag är bra på att sprida ut mina saker och stöka till, men jag väljer att tänka som att jag ger rummet lite mer personlighet. Hur kul är det egentligen att jobba i ett sterilt rum?!

Men nu är det Fredriks tur att sätta sin personliga prägel (stökighet) på rummet.

5 dagar kvar!

Flip flop Morgan & klädrullning

Dåså, nu är det klart. Efter lite samtal med vår favorit (inte!!!) Flipflop-Morgan på STA, är nu min biljett ändrad till 13e. Är dock besviken på tiden, anser kl 11.05 är alldeles för tidigt för att behöva sitta 7 timmar i ett plan. Kommer garanterat glömma något, och må dåligt över att veta att jag kommer glömma något...

Annars ser mitt rum ut som ett bombnedslag för tillfället.
Har sorterat och rensat tills jag nu känner mig relativt nöjd
med packningen.
Funderar på om jag har mer saker än kläder med mig...?

Denna har alltid varit med, och skall fortsätta tas med tills den faller i bitar!

6 dagar kvar!

en helt vanlig påskdag

Rastlösheten tar över. Söndagen startar lite smått hysteriskt på jobbet med en man kort och jag som kör dubbelklass, lämnar stackars Stina alldeles själv tills vi får in lite mer personal. Annars känns timmarna på jobbet extremt sega.

Strålande vårväder även denna dag, så för andra dagen i rad bestämmer jag och Matilda oss för en promenad, en plan som för andra dagen i rad skiter sig. Vi sätter oss på balkongen, går igenom Matildas ekonomi och dricker vin istället.

När hungern tar över går vi in och lagar mat. Jag säger att vi lagar mat, men sanningen är att Matilda lagar, jag sitter med ett vinglas i handen och tittar på. Att vara en gäst har sina fördelar ;)

Resten av kvällen kan sammanfattas bäst med bilden nedan, Matilda, dator & VIN. Lägg till hysteriskt mycket skratt och massor med barnförbjudet prat. Hur ska jag kunna vara utan henne så länge?!

Så värt den lilla baksmällan som vänligt men bestämt infann sig under dagen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att det återigen finns en liiiiiiiiiiten chans att Matilda möter upp mig nånstans i Asien för en månad på resande fot. Håller alla tummar och tår!

8 dagar kvar!

sorg, eller kanske bara ödet

Alla våra planer har omkullkastats av några oplanerade händelser. Effekten av dessa är att Matilda inte kan åka. I x antal dagar har vi räknat ner och sett fram emot den här resan. Mitt beslut att åka ändå står fast. Att vara hemma är inget alternativ. Däremot ska jag ändra utresedatumet till den 13e så jag slipper övernatta i Doha, utan kommer direkt fram till Mumbai.
Där kommer min nästa ångest, Mumbai... Stor stad... Människor överallt.... Allt det jag ser som jobbigt. Detta ska jag nu möta ensam, utan tryggheten med Matilda.
Det kanske är som Michael säger "Att resan själv är bra, man lär sig mycket". Jag har ju aldrig vågat göra en sådan här resan ensam, kanske detta var vad som krävdes för att få arslet ur vagnen!

Jag är egentligen inte så orolig för resterande resmål, men tänk att 11 dagar i Indien kan skapa sån oro.
Men jag har ju sagt att mitt motto är att göra nåt farligt varje dag, så nu får jag verkligen leva upp till det!
Känner med Matilda, vilken besvikelse att vara kvar hemma i tråksverige! Min förhoppning är ändå att kunna möta upp henne senare...

En bieffekt av detta är att jag förmodligen kommer hem tidigare än planerat, om jag inte får för mig att fara iväg någon annanstans kring midsommar. En dag i taget.

11 dagar kvar! ...igen...