sorg, eller kanske bara ödet

Alla våra planer har omkullkastats av några oplanerade händelser. Effekten av dessa är att Matilda inte kan åka. I x antal dagar har vi räknat ner och sett fram emot den här resan. Mitt beslut att åka ändå står fast. Att vara hemma är inget alternativ. Däremot ska jag ändra utresedatumet till den 13e så jag slipper övernatta i Doha, utan kommer direkt fram till Mumbai.
Där kommer min nästa ångest, Mumbai... Stor stad... Människor överallt.... Allt det jag ser som jobbigt. Detta ska jag nu möta ensam, utan tryggheten med Matilda.
Det kanske är som Michael säger "Att resan själv är bra, man lär sig mycket". Jag har ju aldrig vågat göra en sådan här resan ensam, kanske detta var vad som krävdes för att få arslet ur vagnen!

Jag är egentligen inte så orolig för resterande resmål, men tänk att 11 dagar i Indien kan skapa sån oro.
Men jag har ju sagt att mitt motto är att göra nåt farligt varje dag, så nu får jag verkligen leva upp till det!
Känner med Matilda, vilken besvikelse att vara kvar hemma i tråksverige! Min förhoppning är ändå att kunna möta upp henne senare...

En bieffekt av detta är att jag förmodligen kommer hem tidigare än planerat, om jag inte får för mig att fara iväg någon annanstans kring midsommar. En dag i taget.

11 dagar kvar! ...igen...