Så börjar jag känna av en slags vardag här på ön. Efter intensiv hemlängtan och känslan av att vara helt ensam, är jag nu med i matchen igen.
I torsdags var vi på Tonys brors bröllop på Lombok vilket var en intressant upplevelse. Vi kom dit, la ner lite pengar i en skål till brudparet, skrev i gästboken, sen var det mat. Massor av mat. Vi satte oss längst in under ett tält där det var lite svalkande vindare och med brudparet och respektiva föräldrar sittandes framför oss på en tronliknande ställning, åt vi och pratade en massa. Undrar hur kul det är att kolla på en massa människor när de äter, varav en stor del främlingar. Efter maten gick vi fram och tog hand och gratulerade alla. Sen var det klart.
Jag och Maji på en moppe, Madi och Tony på en, Matilda, Kajsa, Kajsas pappa Hans och Madis bror i en bil, kör vi upp i bergen för att spana in ett vattenfall. Vackert kan jag säga.
Sen igår var det äntligen dags för mitt första dyk sen jag kom tillbaka. Jag och Tony dyker vid Sharks Point och jag är väldigt nervös, och är glad att det bara är han och jag.
Ny våtdräkt har jag som gör att jag har stora problem att komma under vatten, trots extra vikter på viktbältet. Väl nere var det fantastiskt! Glömt bort hur skönt det är att dyka. Tur med djur hade vi också. Innan hade jag bara sett två hajar, och det var under mitt open water. Igår blev det sex stycket, varav fyra av dem bara simmade runt oss några meter ifrån och låtsades inte om oss. Fantastiskt som sagt!
Efter det var jag ganska nöjd, och fick problem att hålla mig nere så efter lite krångel, och två extra kilo på mig sjönk jag som en sten, åtta kilo istället för 4,5... Haha! Inte lätt med en ny våtdräkt.
Idag har jag inte gjort mycket alls. Matilda är jättesjuk så jag har mest tagit hand om henne och hållt henne sällskap. Vilket var väldigt trevligt. Har inte spenderat en heldag med Matilda sen jag kom ner, hon har fullt upp med sin divemaster så jag ser henne bara när jag är där och en stund på kvällen. Tråkigt och av rent egoistiska orsaker är jag glad att hon är hemma, tror vi har pratat mer idag än sammanlagt på denna vecka jag varit här.
Kommer säkert ha stunder av tristess, men här kan jag absolut slappa, vilket mitt psyke behöver.
Men, allt är inte solsken och vackert i paradiset. Även solen har sina fläckar, eller hur brukar man säga...?
I torsdags var vi på Tonys brors bröllop på Lombok vilket var en intressant upplevelse. Vi kom dit, la ner lite pengar i en skål till brudparet, skrev i gästboken, sen var det mat. Massor av mat. Vi satte oss längst in under ett tält där det var lite svalkande vindare och med brudparet och respektiva föräldrar sittandes framför oss på en tronliknande ställning, åt vi och pratade en massa. Undrar hur kul det är att kolla på en massa människor när de äter, varav en stor del främlingar. Efter maten gick vi fram och tog hand och gratulerade alla. Sen var det klart.
Jag och Maji på en moppe, Madi och Tony på en, Matilda, Kajsa, Kajsas pappa Hans och Madis bror i en bil, kör vi upp i bergen för att spana in ett vattenfall. Vackert kan jag säga.
Sen igår var det äntligen dags för mitt första dyk sen jag kom tillbaka. Jag och Tony dyker vid Sharks Point och jag är väldigt nervös, och är glad att det bara är han och jag.
Ny våtdräkt har jag som gör att jag har stora problem att komma under vatten, trots extra vikter på viktbältet. Väl nere var det fantastiskt! Glömt bort hur skönt det är att dyka. Tur med djur hade vi också. Innan hade jag bara sett två hajar, och det var under mitt open water. Igår blev det sex stycket, varav fyra av dem bara simmade runt oss några meter ifrån och låtsades inte om oss. Fantastiskt som sagt!
Efter det var jag ganska nöjd, och fick problem att hålla mig nere så efter lite krångel, och två extra kilo på mig sjönk jag som en sten, åtta kilo istället för 4,5... Haha! Inte lätt med en ny våtdräkt.
Idag har jag inte gjort mycket alls. Matilda är jättesjuk så jag har mest tagit hand om henne och hållt henne sällskap. Vilket var väldigt trevligt. Har inte spenderat en heldag med Matilda sen jag kom ner, hon har fullt upp med sin divemaster så jag ser henne bara när jag är där och en stund på kvällen. Tråkigt och av rent egoistiska orsaker är jag glad att hon är hemma, tror vi har pratat mer idag än sammanlagt på denna vecka jag varit här.
Kommer säkert ha stunder av tristess, men här kan jag absolut slappa, vilket mitt psyke behöver.
Men, allt är inte solsken och vackert i paradiset. Även solen har sina fläckar, eller hur brukar man säga...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar